Hon är fin.

Pappa har träffat någon...
Lisbeth...

Hur känns det undrar du?
Jo, tack... rätt så bra faktiskt!
Var lite spänd inför det första mötet
men det var ju bara dumt!!
Lisbeth visade sig vara en varm och
trevlig kvinna som liksom smälte in
i hela vårt sammanhang väldigt bra!
Det var gott att se pappa på bra humör
och så där... omtänksam... småförälskad
... och stolt!!!

Men mamma då undrar kanske någon?
Ja, mamma... hon kommer ju alltid att vara
min mamma... lika älskad och saknad!

Självklart tänkte jag på henne när de var här...
Visst önskade jag att hon varit med...
Hade gärna blivit omfamnad av hennes mjuka
armar och fått några uppmuntrande ord viskade
i örat så där som hon brukade... eller en vänlig
lätt smekning på kinden med orden: "lilla gumman"
Men nu är det inte så...
Hur mycket jag än önskar...

Så summa kardemumma:
Livet går vidare.
Det är bäst för alla att bejaka livet och ta emot
det eller den som kommer härnäst...

Jag är glad över Lisbeth! Hon är fin.
Jag ser också fram mot att få lära känna
henne lite bättre...