Du fattas mig...

Så har det gått lite tid...
Dagarna rullar på som vanligt... men
något fattas mig, mamma fattas mig!!!
I bland slår smärtan och sorgen mot mig
helt utan förvarning och jag gråter som
ett barn, hejdlöst och ohämmat.
Ibland kommer den för att jag mår så bra eller
har fått mig ett gott skratt... eller som igår
då jag såg något vackert och tänkte:
"Det där skulle mamma ha gillat"
Ibland smyger den sig på och smärtan i
bröstet blir större och större.
Jag sprängs inte även om det känns som
om det skulle kunna ske...
I bland gråter jag stilla, tyst inombords.
Eller som nu med några stora varma tårar
som rullar nedför kinderna.
Mamma... du fattas mig