Jaha...
Snart är det 1:a advent...
Julstämningen har inte riktigt infunnit sig i
det Öbergska hjärtat trots en hel del pyssel.
Sorgen. Finns där.
Gråter inte lika mycktet nu... men nästan
varje dag... i smyg...
I går kom den så plötsligt, gråten alltså...
Hann inte dölja den för flickorna.
De var genast hos mig och ville trösta
och hålla mig i handen...
Mina fantastiska tjejer...
Pappa verkar må rätt bra trots
omständigheterna.
Han blickar frammåt och har mycket
omkring sig....
Trots en inre... höst/vinter... så trivs jag med
livet, familjen, släkten, vännerna och jobbet.
Just nu tittar solen fram i novemberdiset
och viskar försynt om en tro på att värmen
finns, ett spirande hopp i mörkret.
1 kommentar:
Alltid lika poetiskt skrivet :)
Skicka en kommentar