I dag är det 3 år sedan mamma gjorde sin himmelska resa.
Som jag skrivit förut så kommer och går sorgen som vågskvalp.
Jag önskar att jag kunde ringa henne och bara prata bort en stund,
få stöd i hennes kärlek och vishet och skratta tillsammans och skvallra lite.
När vågorna sköljer in över stranden förändras läget på sandkornen,
det är knappt man lägger märke till det men det sker.
För den som ser det på avstånd ser det oföränderligt ut men för den som
(är i det) ser på det med lupp syns förändringen.
Är jag förändrad? Syns det? Märks det?
En barndomsvän som inte träffat mig på evigheter säger:
- du är dig precis lik! Som om det var i går vi sågs!
En vän som gått med mig bitvis på sorgens strand ser förändringen
och vet att hjärtat bär spår och rymmer minnen.
En vän förlorade sitt barn nyligen i mitten av sin graviditet...
Sorgen kom så nära igen.
Frågan "varför" aktualiserades och ropades från smärtans innersta...
Livet går vidare... ja, jag vet det nu...
Tiden liksom stannar upp och man tittar sig omkring...
märker att allt annat är som vanligt "trots allt"...
Förändringen märks av den som är nära eller som är i situationen...
Här nedan ser du en bild på sandkorn i närbild....
Tänk så vackert varje litet sandkorn är...
Tänk hur bilden skulle förändras om en våg sköljde över dem...
Foto: Gary Greenberg
(Bilden hämtade jag på följande adress:
http://www.epochtimes.se)
Skall ni inte frukta mig,
säger Herren,
skall ni inte darra inför mig
som gjorde sanden till en gräns för havet,
en evig spärr som inte kan genombrytas:
bränningarna dånar, men förgäves,
vågorna brusar, men hejdas där.
